Eye Movement Desensitization and Reprocessing, förkortat EMDR, är en psykoterapeutisk metod utvecklad av den amerikanska psykologen Francine Shapiro i slutet av 1980-talet. Metoden uppstod ur en enkel men betydelsefull observation: Shapiro märkte att hennes egna negativa tankar minskade i intensitet när hon rörde ögonen snabbt fram och tillbaka. Denna iakttagelse blev startpunkten för ett av de mest välstuderade behandlingsalternativen för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och andra trauma-relaterade tillstånd.
Hur fungerar EMDR?
I centrum för EMDR ligger förståelsen av hur hjärnan bearbetar minnen. Vid traumatiska upplevelser blir minnet ofta “fruset” i sitt ursprungliga tillstånd – laddat med starka bilder, kroppsliga sensationer, ljud och känslor som inte integreras i det vanliga minnessystemet. När ett sådant minne triggas, reagerar hjärnan som om händelsen sker på nytt: stressystemet aktiveras, amygdala larmar, och individen kan uppleva intensiva känslor av rädsla, skam eller hjälplöshet.
EMDR syftar till att hjälpa hjärnan att återuppta den naturliga bearbetningsprocessen. Genom att samtidigt fokusera på det traumatiska minnet och utföra bilateral stimulering – oftast i form av ögonrörelser, men ibland även genom ljud eller lätt taktil stimulans – aktiveras båda hjärnhalvorna. Denna rytmiska aktivering tycks underlätta ett mer adaptivt informationsflöde mellan limbiska och kortikala strukturer. Forskning med neuroimaging har visat att EMDR kan påverka kommunikationen mellan amygdala, hippocampus och prefrontala cortex – områden som är centrala i regleringen av känslor, minne och hotrespons.
En neurobiologisk förklaring
När ett trauma inträffar lagras minnet ofta i ett fragmenterat tillstånd. Hippocampus – som normalt organiserar tidsmässiga och kontextuella aspekter av minnen – påverkas negativt av stresshormoner som kortisol. Samtidigt blir amygdala hyperaktiv och signalerar fara. Resultatet är ett minne utan tydlig tidsram: det upplevs som om hotet fortfarande pågår. EMDR verkar bidra till att ”avlasta” amygdalas överreaktion och återknyta minnet till hippocampus och frontala områden, vilket gör att individen kan se händelsen som något som har hänt snarare än något som pågår.
Den bilaterala stimuleringen tros skapa ett tillstånd liknande det som uppstår under REM-sömn, då hjärnan spontant bearbetar emotionella upplevelser. På så sätt kan EMDR betraktas som en neurobiologiskt grundad katalysator för hjärnans naturliga läkande process.
Evidens och klinisk användning
EMDR har genomgått omfattande vetenskaplig prövning. Världshälsoorganisationen (WHO), American Psychiatric Association (APA) och Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar EMDR som en evidensbaserad behandling vid PTSD. Randomiserade kontrollerade studier har visat att metoden kan ge lika goda eller bättre resultat än kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering, ofta på färre sessioner.
Meta-analyser (bland annat Bisson et al., Cochrane Review, 2013) visar att EMDR leder till betydande minskning av PTSD-symtom, ångest och depression, och att effekten kvarstår vid långtidsuppföljning. Det har också påvisats fysiologiska förändringar efter behandling, såsom minskad aktivitet i amygdala och ökad reglering via prefrontala nätverk.
Även om EMDR har sin starkaste evidensbas vid PTSD, används metoden i dag också vid komplex traumatisering, ångestsyndrom, sorg, fobier, smärta och dissociativa tillstånd. Nya studier undersöker även hur EMDR kan anpassas för barn och ungdomar samt integreras i kombinerade behandlingsprogram med psykofarmaka och annan psykoterapi.
Processen i praktiken
En EMDR-behandling följer en strukturerad åttafasmodell: från noggrann anamnes och stabilisering till själva desensitiseringen och ombearbetningen av det traumatiska minnet. Patienten uppmanas att föreställa sig en bild kopplad till händelsen, identifiera de känslor och kroppsliga förnimmelser som uppstår, och samtidigt låta blicken följa terapeutens handrörelser fram och tillbaka.
När minnet gradvis bearbetas brukar känsloladdningen minska, och nya, mer adaptiva tolkningar framträder spontant. En person som tidigare tänkt ”jag var hjälplös” kan i slutet av processen uppleva ”jag överlevde och jag har kontroll nu”. Denna kognitiva omstrukturering sker utan aktiv tolkning från terapeuten, vilket skiljer EMDR från mer samtalsstyrda terapiformer.
Människan bakom metoden
Det som gör EMDR särskilt kraftfull är att den inte enbart riktar sig mot tankar eller beteenden, utan mot hur hela nervsystemet lagrar erfarenhet. Metoden erkänner att trauma inte bara är en berättelse, utan ett fysiologiskt avtryck i kroppen. När detta avtryck får möjlighet att bearbetas, frigörs energi som tidigare bundits i överlevnadssystemet – och individen kan återvända till ett tillstånd av inre integration, trygghet och närvaro.
Sammanfattning
EMDR representerar en syntes mellan psykologi, neurovetenskap och klinisk praktik. Den bygger på principen att hjärnan har en medfödd förmåga till självläkning, men att trauma kan blockera denna process. Genom att återskapa de neurobiologiska förutsättningarna för bearbetning hjälper EMDR individen att omvandla traumatiska minnen till integrerade erfarenheter.
Att leva nära en person med narcissistiska eller psykopatiska drag kan lämna djupa spår. Många som söker hjälp beskriver en långsam förlust av självkänsla, en känsla av att tappa fotfästet i verkligheten och en inre kamp mellan kärlek, skuld och förvirring. För att förstå vad som faktiskt händer krävs kunskap om hur dessa personlighetsdrag fungerar – psykologiskt, psykiatriskt och mänskligt.
Den narcissistiska personligheten – yta och sårbarhet
Bakom den till synes starka och självsäkra fasaden hos en narcissist finns ofta ett skört och otryggt själv. Inom psykologin betraktas narcissism som ett spektrum, där graden av drag varierar från det vardagligt självcentrerade till det patologiskt grandiosa. Vid narcissistisk personlighetsstörning (NPD) – som definieras i DSM-5 – domineras individen av ett mönster av överdrivet behov av beundran, brist på empati och en stark känsla av rätt till särbehandling.
En person med dessa drag kan initialt upplevas som karismatisk, trygg och varm. De är ofta skickliga på att läsa av vad andra behöver och anpassa sig därefter – men syftet är sällan genuin närhet, utan bekräftelse och kontroll. När beundran upphör eller när någon ifrågasätter dem, kan reaktionen bli aggressiv, kylig eller förnedrande.
Ur ett psykologiskt perspektiv kan narcissism förstås som ett försvar mot djup skam och känsla av otillräcklighet. Självbilden är beroende av yttre spegling. Genom att hålla andra ”under sig” kan individen tillfälligt skydda sitt bräckliga inre värde. Men priset blir högt – relationer präglas ofta av maktbalans, inte ömsesidighet.
Psykopati – charm utan samvete
Psykopati är ett närliggande men tydligt avgränsat begrepp. Inom psykiatrin används det ofta för att beskriva en allvarlig form av antisocial personlighetsstörning. Det handlar inte bara om bristande empati, utan även om avsaknad av skuld, manipulativt beteende, impulsivitet och känslomässig kyla.
Den klassiska forskningen, särskilt av Robert Hare, har visat att psykopater kan förstå andras känslor intellektuellt – men de känner dem inte själva. Neurobiologiska studier visar nedsatt aktivitet i amygdala och prefrontala cortex – hjärnregioner som reglerar moral, empati och impulskontroll. Det innebär att deras känsloliv är avtrubbat, och att deras beteende styrs mer av belöningssystemet än av samvete.
I nära relationer kan detta ta sig uttryck i ett cykliskt mönster av idealisering, nedvärdering och övergivenhet. Först skapas en intensiv närhet – du blir sedd, beundrad, upphöjd. Sedan följer subtil kritik, distans och till sist förakt. Den som är utsatt försöker ofta anpassa sig, förklara, förändra sig – men oavsett insats uppstår samma mönster igen.
Den psykologiska effekten för den utsatta
Att leva i ett sådant känslomässigt klimat påverkar både kropp och själ. Många utvecklar ångest, depression, posttraumatiska symtom och en förlust av självtillit. Den konstanta växlingen mellan värme och kyla skapar det som inom psykologin kallas intermittent förstärkning – samma mekanism som gör spelberoende så starkt. Man fastnar i hoppet om att den goda sidan ska komma tillbaka, och när den gör det, känns lättnaden som kärlek.
Efter långvarig exponering för narcissistiskt eller psykopatiskt beteende kan individen utveckla komplex PTSD – en form av trauma där upprepade psykiska övergrepp leder till djup osäkerhet, skam och självanklagelse. Många beskriver en känsla av att ha förlorat sitt ”jag”.
Det är viktigt att förstå att detta inte är svaghet, utan en normal reaktion på onormala omständigheter. Den psykiska manipuleringen – gaslighting, tystnad, förakt, kontroll – syftar till att bryta ned självkänslan och skapa beroende. Ju mer osäker du blir, desto starkare blir förövarens grepp.
Tveka inte att kontakta läkare och psykolog på Medgrind!
Den första och viktigaste insikten är att du inte är ensam. Det du har upplevt är välkänt inom både psykologi och psykiatri, och det finns hjälp. Terapi som fokuserar på traumabearbetning, gränssättning och återuppbyggnad av självkänsla kan vara avgörande.
Metoder som EMDR, traumafokuserad KBT och stabiliserande psykoterapi har stark evidens för att lindra symtom efter emotionella övergrepp. Många behöver även stöd i att förstå dynamiken: att se mönstren, sätta ord på vad som hänt och återta makten.
Att leva med ADHD innebär att hjärnans sätt att reglera uppmärksamhet, impulser och energi fungerar annorlunda. Det handlar inte om brist på vilja eller disciplin, utan om neurobiologi – om signalsubstanser som dopamin och noradrenalin, och hur dessa påverkar motivation, fokus och känsloreglering. I en värld som kräver ständig självkontroll, planering och snabb anpassning kan en sådan avvikelse skapa både inre kaos och yttre missförstånd. Men tack vare decennier av forskning vet vi idag betydligt mer om vad ADHD är – och hur behandling, särskilt medicinering, kan hjälpa hjärnan att hitta balans.
Den neurobiologiska grunden
Hjärnan hos en person med ADHD fungerar i grunden annorlunda i vissa nätverk, framför allt i de som styr exekutiva funktioner – som planering, prioritering och impulskontroll – samt i hjärnans belöningssystem. Studier med funktionell magnetkamera har visat att aktiviteten i prefrontala cortex ofta är lägre, liksom dopaminomsättningen i områden som striatum och nucleus accumbens. Det innebär att hjärnan får svårare att känna ”driv” eller tillfredsställelse av vardagliga aktiviteter, vilket förklarar varför motivation kan svänga kraftigt.
Detta skapar ett mönster där hjärnan söker ständig stimulans – genom rörelse, nya intryck, sociala kickar eller snabba belöningar. Den rastlöshet och det höga tempot som ofta följer är alltså inte ett karaktärsdrag, utan ett kompensationsförsök för att höja dopaminnivån och uppnå mental jämvikt.
Medicineringens roll
ADHD-medicinering syftar till att återställa balansen i dopamin- och noradrenalinsystemen. De vanligaste läkemedlen delas in i två grupper: centralstimulantia (som metylfenidat och amfetaminpreparat) och icke-stimulerande läkemedel (som atomoxetin, guanfacin och ibland bupropion).
Centralstimulantia verkar genom att öka tillgängligheten av dopamin och noradrenalin i synapsklyftan, vilket förbättrar hjärnans förmåga att reglera uppmärksamhet och impulser. Det betyder inte att medicinen ”skärper” någon utifrån, utan snarare att den stabiliserar nervsystemet inifrån. Många beskriver att de för första gången känner stillhet i tankarna, kan fullfölja en tanke utan att tappa fokus, eller bara upplever att dagen får struktur.
De icke-stimulerande alternativen används ofta när centralstimulantia inte fungerar optimalt eller ger biverkningar. Dessa påverkar främst noradrenalin, vilket kan bidra till förbättrad koncentration och jämnare humör.
Forskningen visar tydligt att medicinering, när den kombineras med psykologisk behandling, livsstilsstöd och kunskap, är den mest effektiva vägen för att minska kärnsymtomen och öka livskvaliteten.
Forskning och framtid
De senaste åren har forskningen kring ADHD tagit stora kliv. Vi vet nu att ADHD är ett spektrum, där symtom och funktionsnivå varierar stort mellan individer – och där samsjuklighet med till exempel ångest, depression eller autism är vanligt.
Nya studier utforskar genetiska mekanismer och hur hormoner påverkar symtomen, särskilt hos kvinnor, där ADHD länge varit underdiagnostiserat. Det pågår även forskning kring digitala hjälpmedel, neurofeedback och precisionspsykiatri – där man med hjälp av biologiska markörer försöker anpassa medicineringen individuellt.
Ett viktigt genombrott är förståelsen att behandling inte handlar om att ”ta bort” ADHD, utan om att optimera hjärnans förutsättningar. När energin kanaliseras rätt kan samma drag som tidigare skapat problem – kreativitet, intensitet, spontanitet – bli starka tillgångar.
Psykologiska aspekter och råd
ADHD påverkar hela livet, inte bara koncentrationen. Många bär på år av självkritik och missförstånd, och därför är självmedkänsla och psykoedukation lika viktiga som medicin. Att förstå sin hjärna är ofta första steget mot förändring.
Några råd som ofta hjälper:
Skapa struktur, inte perfektion. Använd påminnelser, visuella listor och rutiner – inte för att kontrollera livet, utan för att frigöra energi till det som betyder mest.

Bryt ned uppgifter. En stor uppgift väcker ofta överväldigande stress. Små, konkreta steg aktiverar istället dopaminsystemet positivt.

Ta pauser. Hjärnan med ADHD arbetar intensivt. Mikropauser med rörelse, djupandning eller naturkontakt kan minska trötthet och förbättra fokus.

Se till sömn, kost och rörelse. Sömnstörningar är vanliga, och fysisk aktivitet har visat sig öka dopamin naturligt och förbättra koncentration.

Kommunicera öppet. Berätta för närstående eller kollegor vad som hjälper dig – tydlighet minskar missförstånd.

Psykologisk behandling. Kognitiv beteendeterapi (KBT) anpassad för ADHD, coachning och mindfulness-baserade metoder kan ge konkreta verktyg för vardagsfunktion.
Att hitta balansen
ADHD handlar inte om brist – utan om överflöd av energi som behöver riktas rätt. Medicinering kan vara ett kraftfullt verktyg, men det är bara en del av helheten. När farmakologisk behandling kombineras med förståelse, strategier och stöd blir livet inte bara mer hanterbart – det blir också rikare.
Den moderna forskningen belyser just detta: ADHD är inte bara en störning, utan ett annorlunda sätt att fungera. Med rätt stöd kan det bli en styrka – en källa till kreativitet, engagemang och livskraft.

EMDR

Narcissism & Psykopati- att förstå vad du upplevt

ADHD- medicin & forskning